Det hände gradvis de senaste åren. Någonstans på vägen tappade vi det: framtidsoptimismen som fanns inbäddat i löftet om hållbara företag. Inte för att det saknas aktivitet i svenska företags hållbarhetsarbete – nej, nu görs mer än någonsin. Men samtalet? Debatten? Det saknas något som väcker entusiasm och kreativitet.
När jag scrollar i flödet ser jag nyheter om rapporteringsramverk, datapunkter och regelefterlevnad. Om Omnibus och scope 3. Om CSRD, ESRS, GRI, TNFD. Det låter mer som en kryptisk bokstavskombination från en 90-talstelefon än verktyg för att lösa vår tids största kris. Vi mäter och jämför. Kalkylerar och kategoriserar. Allt ska dokumenteras. Men vad är det egentligen vi mäter? Och varför?
Jag drömmer om att se Ulf Kristersson i podiet, pekandes med hela handen mot ett vindkraftverk, samtidigt som han utbrister: Turn baby, turn!
Ursäkta den raljanta tonen. Jag begriper givetvis värdet av alla dessa aktiviteter. You can’t fix what you can’t measure, som någon klok person en gång myntade. Och för oss som haft ögonen på miljölagstiftning de senaste 10-20 åren är det fantastiskt att se vilka framsteg som gjorts. Dessutom är acceptansen stor för lagarna som rullats ut, inte minst hos svenska företag. Det finns åsikter som går isär, såklart. Vissa vill mäta mer, andra mindre. Men min bild är ändå att många är överens om de stora dragen.
Det är bra.
Men för mig som inte har direkt ansvar för själva mätandet – men som ändå är känslomässigt investerad i den gröna omställningen – saknas en debatt om visionen. Vart är Sveriges industri och näringsliv på väg? Vad är det långsiktiga målet?
Genom mina glasögon ser jag att framtidstron och visionen för näringslivet numera ägs av de som tycker miljöfrågor är tjafs. De som tycker att miljöregler står i vägen för industrins utveckling. Som tycker att reglerna ligger som en blöt filt över företagens competiveness. Nu ska vi rusta upp och då finns det inte tid för klimathysteri. Glöm Parisavtalet. Drill baby, drill, skanderar Trump självsäkert ut och möts av jubel från publiken.
Jag drömmer om att se Ulf Kristersson i podiet, pekandes med hela handen mot ett vindkraftverk, samtidigt som han utbrister: Turn baby, turn!
Men man ska såklart inte förminska all aktivitet och innovation med gröna förtecken som trots allt pågår i Sverige. Tusentals briljanta människor med briljanta idéer som kämpar på därute. Företagsledare och investerare som satsar. Men det syns inte. Det hörs inte. Det skrivs inga stora rubriker. Förutom när det går åt skogen då.
Visionen måste innehålla mer än koldioxidminskning och mänskliga rättigheter i leverantörsledet. Inte för att det är oviktigt, men för att det inte räcker för att mobilisera hela näringslivet.
Annat var det för bara ett par år sedan. Då presenterades faktiskt något som liknade en vision, nämligen EU:s Green Deal. Ett politiskt ramverk, visst – men med en förpackning som andades framtidstro. I minst i namnet med sin blinkning till New Deal, som blev starten på en ekonomisk guldålder för Europa. Green Deal presenterades inte som en plikt, utan som en möjlighet: Europa skulle bli hem för miljöteknologi och industriell innovation, rustad för att vinna den globala kampen om den gröna marknaden. Det var något att tro på.
Och vad förkroppsligade detta i Sverige om inte Northvolt. En idé om att Sverige kunde bli Europas gröna batterihjärta, samtidigt som politiken storsatsade på att subventionera bytet till elbilar. En hel industri skulle växa fram, med tekniken, jobben och klimatnyttan samlade under ett och samma tak. Kungen delade ut medalj. Men till slut gick allt i konkurs – miljardinvesteringar i spillror och stackars Skellefteå lämnades närmast i fritt fall. Det är klart att berättelsen om en grön framtid fick sig en rejäl smäll. Och att belackarna fick vatten på sin kvarn.
Vad var det vi sa, det går inte.
Och nu står Boden inför nästa kapitel med Stegra och det nya gröna stålet. Samma storslagna vision, samma risknivå, samma beroende av lån och löften. Klart att många tänker: Jaha, hur ska det gå den här gången, då?
Vi måste koppla hållbarhet till affärsstrategi, till innovation, och till lönsamhet som inte skäms för sig.
Men det är också därför vi behöver en ny vision – mer än någonsin. För vi kan väl inte låta Northvolt bli slutet på berättelsen? Då reduceras hållbarhet till en fotnot i årsredovisningen, i stället för att vara en motor för nästa stora industriella språng.
Vi behöver visa att hållbarhet inte är synonymt med vare sig regler eller med riskfyllda prestigeprojekt. Det måste bli något bredare – ett framtidslöfte för hela näringslivet. Ett löfte om att grönt är lönt.
Visionen måste innehålla mer än koldioxidminskning och mänskliga rättigheter i leverantörsledet. Inte för att det är oviktigt, men för att det inte räcker för att mobilisera hela näringslivet. Vi måste koppla hållbarhet till affärsstrategi, till innovation, och till lönsamhet som inte skäms för sig. Green is the color of money.
Men! Det handlar inte om att välja mellan etik och ekonomi. Det handlar om att långsiktig ekonomi kräver båda. Jag vet naturligtvis att många företag redan har strukturerat sin affär efter denna logik. Jag önskar bara man pratade mer om det, och högre.
Sverige, med sin tekniska kompetens och industriella historia, har alla förutsättningar att bli ledande i gröna affärer – om vi vågar staka ut vägen framåt i stället för att bara bocka av andras regler.
Vad tycker du? Om bara någon vecka möts både formella och informella beslutsfattare på Gotland för årets Almedalsvecka. Vi finns på plats. Kom gärna fram om du tycker det här är viktig (eller om du tycker det är helt fel för den delen). Hoppas vi syns!
