Förlusten av biologisk mångfald är en kris som hänger ihop med klimatkrisen. Klimatförändringarna driver på förlusten av biologisk mångfald, och vice versa. De lösningar som finns för att hantera den ena krisen måste alltså samspela med den andra. Den omställning som samhället står inför handlar om att lösa dessa dubbla kriser samtidigt – och för detta är energisektorn avgörande.
Två internationella avtal formar den globala målbilden som omställningen innebär. Parisavtalet syftar till att begränsa klimatförändringarna och Kunming-Montrealavtalet syftar till att uppnå harmoni med naturen. Kriserna hänger samman, så det måste även lösningarna göra. Energisektorn har en stor roll att spela för efterlevnaden av båda avtalen och är därför mycket påverkade av spelreglerna. Energisektorns övergång från fossila till fossilfria energikällor är avgörande för att bekämpa klimatförändringarna då sektorn står för över 70% av världens växthusgasutsläpp. Investeringar i förnybar energi är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå detta, då den snabbt möjliggör att samhället kan undvika växthusgasutsläpp från fossila energikällor. För att uppnå den globala målbilden, och bekämpa båda kriserna, krävs det att utbyggnaden av förnybar energi påskyndas och inte kommer på bekostnad av naturen.
Tillståndsprocesser och incitament
Utbyggnaden av förnybar energi måste ske med varsamhet och respekt för naturen. I praktiken innebär det att beakta vart projekten lokaliseras – där man undviker höga naturvärden – men även hur projekten utformas. Det sker genom tillstånd och frivilliga åtgärder som företagen själva driver. För att energisektorn ska kunna leverera på dess fulla potential, vilket den globala målbilden kräver, behöver tillståndsprocesserna vara tydliga och fler incitament finnas på plats. Det var just detta som jag hade i åtanke när jag bevakade FN:s 16:e konferens för biologisk mångfald (COP16).
Enligt åtgärdsmålen i det globala ramverket för biologisk mångfald ska länder till 2030 skydda 30% av deras yta och återställa 30% av försämrad yta. Samtidigt behövs yta för etableringen av förnybar energi som ska möjliggöra att man kan undvika växthusgasutsläpp för att begränsa klimatförändringarna till 1.5 grader över förindustriell tid.
Ingen ouppnåelig ekvation
Vid första anblick kan detta verka som en ouppnåelig ekvation – men så är inte fallet. Först och främst behöver vi notera att icke-förnybara energikällor är beroende av yta för att bryta kol och uran, och denna yta kan omvandlas till en plats för förnybar energiproduktion (som i Muswellbrook). Det uppskattas att i ett scenario där energisystemet snabbt ställer om till förnybar energi kommer ytan som används för gruvor minska med 25% (här räknas ytan som krävs för den förnybara tekniken in).
Ett annat perspektiv är samlokalisering, där elproduktion sker i samband med annan verksamhet, såsom lantbruk och skogsbruk på land och storskalig mussel- och tångodling till havs (som i Galene). Samlokalisering innebär att kringliggande infrastruktur används för flera syften och utgör en ytterligare intäktström för företagare. Det jag vill framföra är att de uppsatta målen, både för biologisk mångfald och klimat, går att nå och att inom energisektorn så går det framåt.
Jag tror att energibolag i större utsträckning kommer att arbeta med biologisk mångfald för att säkra yta och hitta lämpliga åtgärder som ger goda förutsättningar för att få tillstånd för verksamheten. Utvecklingen kommer i allt större utsträckning ske tillsammans med andra aktörer, till exempel för att säkra yta och arbetskraft (likt här, i Polen). I det stora hela innebär detta en energiomställning som gynnar både klimatet och naturen.
Linda Strindevall
Environment and Climate Change Manager
OX2